Ledare: Jämställdhetspolitik måste inte vara vänster
Under måndagen meddelande jämställdhets- och arbetslivsminister Paulina Brandberg (L) att hon avgår. Anledningen är att hon vill få mer tid till sin familj. En dag senare offentliggjordes att Nina Larsson (L) blir ny jämställdhetsminister. Ministerbytet ger regeringen möjlighet att fundera på vilken jämställdhetspolitik som ska drivas. Med rätt inriktning finns alla möjligheter att fokusera fullt ut på att hjälpa kvinnor och samtidigt städa bort övervintrade idéer från radikalvänstern.
Regeringen har under de gångna åren presenterat flera viktiga lagändringar för att skydda utsatta kvinnor och barn. Ett rör tillståndsplikt för skyddade boenden så att verksamheterna kan kvalitetssäkras. En annan reform ska se till så att det blir enklare att utfärda kontaktförbud. I vissa fall ska kontaktförbuden kunna gälla en hel kommun så att det är gärningsmannen, och inte den utsatta kvinnan, som måste flytta. Det är utmärkt.
Samtidigt finns det områden inom Brandbergs portfölj som varken hon eller regeringen har gjort upp med. Jämställdhetsmyndigheten, exempelvis. Statskontorets senaste utvärdering (2024) larmade om ett destruktivt ledarskap och bristande förtroende mellan medarbetare och chefer. Var tionde medarbetare uppger att de har känt sig utsatta för kränkande särbehandling eller mobbning på myndigheten.
I övrigt sysslar myndigheten bland annat med frågor som jämställdhetsintegrering i högskolor och universitet, där universiteten tvingas redovisa hur de når upp till jämställdhet vid fördelning av forskningsmedel. Det viktiga är således inte att forskningen är akademiskt excellent, utan jämställd. I januari var Brandberg själv på Chalmers tekniska högskola för att inviga dess nya DEI-kontor. DEI står för Diversity, Equality and Inclusion, och är byggt på idégods hämtat från den amerikanska radikalvänstern.
I tidskriften Kvartal kunde nyligen en tidigare svensk student vid anrika Georgetown University berätta om effekterna av DEI på universitetet. Det är en hisnande läsning. Bland annat hade kurser i historia, som DEI-certifierats, strukit allt innehåll om europeisk och amerikansk historia till förmån för politiserade studier i kolonialism och imperialism. När den svenska studenten påpekade detta blev han uthängd som rasist, nazist och kvinnohatare. Under ett obligatoriskt seminarium om DEI sa lärarna att man inte skulle anmäla brott till polisen om förövaren tillhör en minoritet och om brottsoffret är vit.
Att jämställdhetspolitiken kantrar på detta sätt är inte oproblematiskt. Tvärtom kan både jämställdhetsintegrering och radikala DEI-kontor göra långt mer skada än nytta, samtidigt som resurser och fokus förflyttas från de verkligt utsatta kvinnorna i vårt samhälle. När Larsson nu tillträder finns all anledning att tänka till. Har hon kraft att städa bort flummet i jämställdhetspolitiken?
Victoria Seemann/SNB